Det handlar inte alltid om henne. Oftast handlar det om alla andra. De som inte ser henne. Eller i alla fall låtsas. Låtsas att hon är luften de andas. Bänken de sparkar mot. Samma bänk de kommer att dela den första folkölen på. Samma bänk de senare kommer att fimpa den allra sista ciggen mot. 

En dag står han bara där. Mitt i allas tillvaro. Mitt i hennes tillvaro. Men mest av allt, mitt i klassrummet. Som ett bombnedslag i fredstid. När han presenterar sig vet hon inte vart hon ska fästa blicken. Ögonen snubblar nervöst mellan bordet, golvet, fönstret, taket. Och mitt i hans ansikte. Hon kan inte låta bli. Hennes ögon dras ofrivilligt till hans. Mörkbruna. Mörkt bruna. Precis som håret. Håret hennes fingrar kommer att dra igenom mer än en gång. 

Det tar ett tag för honom att se henne. Men hon är tålmodig för hon vet att han är han, med stort H. Hon känner det på mer än ett ställe. Och det gjorde så småningom han också. Han såg henne. Han lyfte fram henne ur det mörka hörnet från där det enda man hörde var dova toner av The Smiths. Dessa åren var de lyckligaste i deras liv. De två mot världen. En tvåmannaarmé. 

I en stad med tusentals ansikten kommer mina ögon alltid att leta efter dina. Trots att det gått två år är du fortfarande som ett virus. Ett virus som vägrar ge sig. Ett hjärta, en famn som alltid kommer att stå vidöppet i tron på att du en dag står där igen. Men denna gången mitt i tunnelbanan. Eller mitt i mataffären. Eller mitt i hennes trappuppgång. Vart som helst. 

Allt hon vill är att han ska ringa. Maila. Flaskpost. Brevduva. Även fast hon innerst inne vet han inte kommer att höra av sig. Han är borta. Eller i alla fall så gott som borta. I hennes huvud är Afghanistan världens ände. Hon är så rädd att han kommer dö. För då är han ju faktiskt borta på riktigt. Utan honom är hon ingen. Hon älskar honom mer än livet och utan honom är hon luft igen. Som om gymnasietiden knackade på dörren för att hämta tillbaka det som en gång var. 

Den tanken gör det kyligt i hennes vidöppna famn. I hennes en gång så varma hjärta. Därför letar hon ständigt efter värme. Hon famlar runt. Faller fel. Snubblar. Hon anstränger sig verkligen för att hitta en väg runt honom. Men det hon ännu inte vet är att hon en vacker dag kommer hon att göra det. Hon kommer en dag vakna upp och inse att hon klarade det. Hon krossade det som höll på att krossa henne. Det hon ännu inte vet är att hon en vacker dag kommer bli lycklig igen. Som om smärta faktiskt har en gräns.