Hon står i vägen. Det har hon alltid gjort. Enda sedan den dagen då vi blev bästa vänner. Enda sedan dagen då jag blev hennes accessoar.

Hon är vacker. Ja mycket vackrare än mig. Det bara lyser om henne. Och hon vet det. Hon vet hur vacker hon är. Hon vet att pojkar och flickor står på rad. Och hon älskar det. Men inte lika mycket som hon älskar mig.

Även om det är jag som står i skuggan av henne. Även om det är jag som är osynlig i hennes närvaro är det hon som behöver mig. Det har alltid varit så. Jag är hennes ryggrad. Folk vet inte mitt namn.  För dem flesta är jag bara vännen till henne som alla vill vara med. Folk avskyr mig för det. För att jag får vara nära henne. När ingen annan får det.

Jag känner henne bättre än hon känner sig själv. Hon däremot känner inte mig lika väl. Jag släpper inte in henne så djupt. Hon svävar på ytan av allt som är mig. För någonstans i allt det här är jag ändå ledsen över att alltid hamna i skuggan. Att alltid behöva snubbla i mörkret när det är jag som är lyktan. Hur kunde det bli så här? Jag är ju den som alltid står med båda fötterna på jorden även om fötterna ibland står i lera. 

Jag älskar henne. Ja det gör jag. Men samtidigt är hon min värsta fiende. För hur mycket jag än kämpar är jag ändå aldrig i nivå med henne. Hon kommer alltid vara min andra halva. Eller åtminstone en fjärdedel. Min bättre fjärdedel.

En av alla berättelser som skrevs till kursen. Kursen mitt liv cirkulerar kring.